Jag ger upp.
Jag älskade dig jätte mycket, jag älskade att vara i din närhet, jag älskade att se på dig, jag älskade allt med dig. Och precis när det tagit slut kändes det som om jag älskade dig ännu mer än jag någonsin gjort men ganska snart insåg jag att det var nog för att jag är van att veta att jag har dig. Liksom att jag ska älska dig, jag ska sakna dig. Men när det är slut insåg jag att jag kanske inte saknar dig så där fruktansvärt mycket som man inbillar sig när man är tsm för då ska man ju sakna den man älskar. Eller hur? Visst är det så. Det finns ingen tvekan om att jag har älskat dig och jag har saknat dig och jag har älskat allt med dig. Men efter ett tag svalnar det, det avtar även om man inte märker det. Man är liksom för upptagen med att vara kär så man hinner liksom inte riktigt märka att man inte är så där super duper kär längre.
Du tog ett beslut och det respekterar jag även om det känns jätte jobbigt för mig just nu. Men när jag tänker efter så har jag tänkt på samma sak ett tag, men jag har liksom inte velat ta det där steget, inte just nu. Jag har inte orkat nu. Det har varit så mycket. Jag har känt att jag behöver dig här och nu jag klarar inte det här ensam. Men det gör jag.
Alla minnen med dig kommer jag alltid bära med mig, Allt vi gjorde i Grekland och när vi gick trajet, när vi var i Gbg och spelade Laser Dome och andra saker som att bara träffas en helg eller när du kom hem till mig efter jobbet eller innebandyn och sov över hos mig och åkte tidigt till skolan nästa morgon. Det är något jag defenitivt kommer att sakna. Det är dom positiva sakerna jag ska bära med mig och inte de negativa. Men när jag sitter så här och funderar i efterhand så förstår jag ju att du och jag inte passade perfekt även om det var väldigt nära iallafall så som det kändes i början. Men jag menar alla har vi negativa sidor och det måste man acceptera. Men hos oss hade vi för många negativa sidor enligt den andra och det funkar inte.
Att hitta den perfekte killen går inte, det gäller att hitta killen med minst fel.
Hoppas inte ni misstolkar mig nu, för jag menar inte att killar är skit. Men det är ju så det finns ingen perfekt. Eller jo folk kan vara perfekta för varann men som individ är man inte perfekt. Men i ett förhållande ska de negativa sidorna vara lagom så att den andre kan acceptera dom och leva med dom och inte känna dom som något hinder.
Jag tänker inte går runt och sörja över dig i flera år, inte äns flera månader även om det kommer sitta där i mitt bakhuvud länge så tänker jag inte låta det sätta stop för mig ifrån att ha kul, att festa, att hitta någon ny. Livet måste gå vidare och du var ett parti i mitt liv som varade i 8 mån 2 veckor  och 5 dagar. En tid som jag inte ångrar det minsta även om vi har haft det lite sådär vissa stunder. Dom bra stunderna överväger dom dåliga i slutändan. Jag hoppas verkligen att du känner likadant. Gör du inte det så okej, fine. Det går inte att göra något åt det nu. Då är det ditt eget fel om du gått runt i 8 och en halv månad och tyckt att livet varit pest och inte sagt något.
Jag hoppas verkligen att du hittar en eller flera andra flickvänner (inte på samma gång kanske xP) som du trivs med och har en underbar tid med så som vi hade. Och jag hoppas att du skaffar en mysig familj. Så kanske vi en dag senare i livet träffas och kan se tillbaka på det här? Tänka tillbaka på dessa stunder vi haft tillsammans.
Det tycker jag vore great.

Yep, detta var allt ifrån mig idag. Får väl se när nästa inlägg kommer.

Pk Andrea

Tyvärr har jag nog inte så många trogna läsare och det beror antagligen på mig eftersom sist jag la upp ett inlägg var 27 februari detta året. Menmen, sånt är livet ;D
Iallafall, vad fick mig att skriva nu?  Jo, jag har ju flyttat från hålan Anderstorp till en annan håla kallad Mellbystrand som ligger vid västkusten emellan Båstad och Halmstad. och jag vill berätta lite hur jag upplevt flytten. Jag trivs förvånandsvärt bra med huset och allt jag menar, vem kan klaga när man bor knappt 200 meter ifrån havet? Inte för att skryta men det är ju annat än sjön gläntan som man badade i förr. haha
Dessvärre är huset lite B men det ska mams & paps ändra på. Vi ska nämligen renovera hela huset. Förhoppningsvis snart. Mer om det kommer väl om någon månad. (Om jag fortfarande bloggar då x) )
Jag trivs bra på LBS i Halmstad på inriktningen Ariktekt och mina classmates är great!
Okej, jag ska inte sitta här och få det att låta som om att är helt underbart och att jag inte ångrar någonting eller så men det är bättre än jag trott. Fast, dom negativa sakerna överväger ibland dom positiva och ja, jag antrar att ni förstår vad jag kanske pratar om? Om inte annat förstår ni när jag berättar. Vännerna och min Loveboy Jonas. Det är så jävla jobbigt vissa dagar medans andra dagar tänker jag inte alls på det. Jobbigast är det nog faktiskt med Jonas, för
kärlek kan man inte få genom telefon på samma sätt som man kan få tröst och vänskap. Kärlek måste man uppleva i rl (real world).
Att få ett (K) på msn är ju inte alls samma sak som att få en kyss i verkligheten samtidigt som ett vist ord av en vän betyder minst lika mycket via tel eller msn som i rl.
En kram kan man inte uppleva genom att någon säger kram medans man kan skratta och skämta i tel.
Att få se sin älskling i ögonen är inte samma sak som att se honom på bild medans man kan berätta skvaller på tel utan problem.
Nu menar inte jag att jag tycker om att bara ha tel förbindelse med mina vänner, jag är  Beroende av dom också. Jag har ett behov av att få träffa dom, skratta med dom, berätta skvaller med dom på riktigt också. Men det är fortfarande en helt annan sak än med Jonas. Så är det bara och ingen kan ändra på det.

Tillbaka till dåliga och bra dagar. Vissa dagar är allt helt toppen, jag är glad i skolan och allt flyter på. Och sen har vi dom där dåliga dagarna när jag bara vill gräva ner mig i ett litet äckligt hål i marken och bosätta mig med maskarna. Men det går ju faktiskt inte. Dom där dåliga dagarna kan jag börja gråta på från ingenstans, bli arg utan någon riktig anledning om inte annat så är det för strunsaker. Och nu menar jag inte att jag har dåliga dagar en gång i månaden.. om ni förstår. Utan det är väl någon dag i veckan. På dom där hemska dagarna vill jag bara ha Jonas hos mig som kan trösta mig, hålla om mig och berätta för mig att allt kommer att gå bra. Men jag vet ju så väl att han inte kan åka 10 mil för att säga dom där orden och ge mig en kram, det är nog det som skrämmer mig mest. Vad har jag gett mig inpå egentligen? Jag hade det så bra med vännerna och en pojkvän och så flyttar jag 10 mil därifrån. Det känns som om jag har svikit allt och alla. Men så är det ju faktiskt inte. Man måste våga ta chanser, våga satsa. Jag har tagit min chans och den kommer att och har redan förändrat hela mitt liv både till det negativa och positiva. Men sanningen är ju den att om tre år kommer folk att flytta runt hej vilt till högskolor från norr till söder. That's life!
Man ska inte sitta hemma och vara för bekväm hela livet, upplev saker. Jag kan nästan lova dig att du inte kommer att ångra det.
Men nu ska jag väl avrunda här, och mitt budskap i detta inlägg var; take a risk!

:'/

Käftis(tanläkaren) känns som mitt andra hem just nu. Har varit där minst en gång i veckan i 4 veckor tror jag det är. Har slutat räkna. En dag var jag i värnamo hos tandläkaren på morgonen och här i anderstorp hos tandläkaren på eftermiddagen.
 Egentligen har jag ju inget emot att gå dit, grejen är ju sakerna dom gör. När dom bänder och drar i mina tänder.
Fast det har inte varit så farligt tills förra veckan kan man säga, för då drog jag ut en tand. Det har jag gjort innan, men denna gången gjorde det  ont i en vecka efter och det gör fortfarande ont. Men värst måste jag nog ändå säga att det var idag när jag satte in en bygel i gommen.
Dom sköljde lite, blåste lite, sköljde lite igen och blåste lite igen i munnen. satte i stålringar runt mina tänder näst längst in i övrekäken och tog ut dom igen. [måste säg att det kändes lite meningslöst] för att precis efteråt så satte dom i två lappar på varsin sida av munnen, och började "meka" med mina tänder igen. Stålringarna hamnade på sina platser igen och även bygeln.
För er som inte vet hur det är att ha en bygel från ena tanden till andra rätt över munnen i gommen ska jag försöka förklara mina erfarenheter.

;Det är typ som om man tar själva pinnen när man ätit upp en klubba och stoppar den ungefär ½ cm nedanför gommen, på utsidan av tänderna sätter man dit små vassa plåtbitar som skaver på insidan av kinderna.
+att man inte kan prata och att det gör ont eftersom bygeln flytta tänderna, så man har ont i hela munnen.

ja, det är väll ungefär så jag skulle vilja förklara det. Och ja, jag förstår om alla inte fattar vad jag menar. Men bättre kan jag inte förklara.

Jag ska inte klaga, det finns så mycket värre saker. Men har gått i 4 veckor och haft ont i munnen konstant känner man inte riktigt för att gå ochm låtsas som om det var som paradiset i munnen.

Aja, det var allt för mig idag. Lär ju komma upp en del blogginlägg om tandställningen för det händer en hel del saker nu. Fast nästa gång det händer något stort förutom att jag ska dra ut tänder är den 17 Mars tror jag.

Tack och hej från mig!

Idag efter skolan hade jag och Sara bestämt oss för att fika. Så vi knallade ner till samhället med sällskap av Paulina som skulle till banken och sen köpa rosor.  Så vi hängde med Paulina till hennes ärrenden sen skulle hon upp till Joakim och då gick jag och Sara till Bernt's. Vi ställde oss där inne och funderade på vad vi vill ha. Sara valde en bulle och ett vaniljhjärta. Jag köpte också ett vanlijhjärta men en  bit äppelkaka istället för bulle. Vi satte oss vid fönstret och började fika. Och helt plötsligt är fikat slut ;O Och Sara första komentar är; -Vi hann ju inte äns njuta av fikat innan det var slut!  Så, så snabba är jag och Sara på att fika.
haha, och det var väldigt sant. Jag tror att vi var för hungriga för att hinna njuta. Menmen, det var gott ändå.
När vi kom hem till mig och upp på mitt rum så kom Sara på att hon skulle på toaletten. Då bestämmde jag mig för att mitt rum som inte var allt för välstädat direkt, skulle vara rent när sara kom tillbaka från toaletten.
Så sant som det är sagt. När sara är tillbaka (Hon var borta högst 5 min) var mitt rum rent och fint. Iallafall så att det så lite anständigt ut :) Så även där gick det snabbt.

Idag har det varit en snabb dag. Både i skolan och hemma har det gått snabbt.

'Men jag har börjat knarka alvedon för att jag tror att jag har en förkylning på gång. Har ganska ont i huvudet och sen blir det inte bättre att jag har ont i hela munnen och käken p.g.a alla förändringar och utdragna tänder nu innan tandställningen.

Tack och hej från mig!

Prao.

Förövrligt vet jag fortfarande inte riktigt hur jag känner. Jag är nog ganska tom. jag har inte så mycket att säga till folk längre. Alla bråkar, men jag tycker att det är meningslöst. Det finns så mycket värre saker än sånt som händer bland alla just nu. Jag ska inte säga att det inte är något man ska skita i. Men att lägga ner så mycket tid känns meningslöst för mig som inte är inblandad. Iallafall.
Jag har varit med om en hel del saker som jag inte prata med så många om. Och som kanske inte verkar så märkvärdigt för vissa men som var och har varit väldigt jobbigt för mig. Men jag börjar äntligen släppa det. Men nu när alla börjar bråka och våran "familj" till klass börjar dela upp sig i grupper kommer det tillbaka, Jag vet egentligen inte riktigt varför men så är det och det är inget jag kan göra något åt.
Och att det är grått och trist väder hela Jävla tiden gör ju inte saken bättre. Jag kände bara på den enstaka dagen det var fint väder i helgen att mitt humör var mycket bättre och allt kändes lättare. Men  så dagen efter är detta rent ut sagt för jävla väder tillbaka och verkar stanna ett bra tag till. Vad har hänt med de vintrar man hade när man var liten? Med 30 cm snö?  Om inte tala på de vintrar föräldrarna hade när det var små. Jag tycker synd om de barn som är runt 4-8 år nu. Det var ju då man hade som roligast med snön. (Tror jag?)
Och någon vidare lust till att träna har jag inte heller. Istället har jag hamnat här framför datan med en 100 grams marabou mjölkchoklad.
Om det inte varit så att jag skulle till Grekland i tre veckor i sommar vet jag inte om jag stängt in mig på mitt rum och lekt sommar eller något. För någon riktig sommar med sol och 25 grader lär vi ju inte få vara med om. Någon få dag om vi har tur.
Okej, jag vet att jag är väldigt optimisk nu kanske. Men det är inte lätt att vara annat.


E

Mys.

KAMERA KAMERA KAMERA KAMERA KAMERA KAMERA KAMERA KAMERA KAMERA!

trodde detta skulle bli den bästa dagen i mitt liv. Almost.

Dagen börjar sådär, kommer fem minuter försent till skolan. Men inte hela världen. Får reda på att jag bara haft ½ fel på matte diagnosen. RIKTIGT STOLT :)
Lite senare åker jag, Paulina Och Sara hem till mig för att filma eng uppgift. I dörren till huset möter jag bror som är på väg till DH som säger:
Wii har kommit, bara att spela om du har lust.
Då började jag gå uppåt i humöret. När jag går in och tittar in i vardagsrummet så står den stora, fina, nya soffan , Jag blev grymt förvånad. (Ännu gladare) Även om jag visste att den skulle komma så var jag inte beredd på att den skulle vara så stor och allt. Fint blev det iallafall.
skolan forstätter och allt flyter på ganska bra, jag och Sara får ryck efter badet och springer ner till ICA och köper varsin HARIBO- Adventskalender (:

Bestämt mig för att inte köpa något mer godis än det där i, blir jag bjuden äter jag men tänker inte köpa något mer i hela december, får se hur länge den idén funkar!

När jag kommer hem sätter jag mig vid datan och försöker redigera filmen som vi filmat, MEN ICKE SA NICKE. Den vill inte någonstans ;S 
Så efter 2 ½ timme ringer jag sara så hon kommer förbi och hjälper mig. Men bättre blir det inte för det. 
Men nu efter 5 timmar har jag fått ihop en film på 10 min någolunda bra. 

Jag är tom.
Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen?
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta?


-' Closed off from love
I didn't need the pain
Once or twice was enough
And it was all in vain
Time starts to pass
Before you know it you're frozen