Tyvärr har jag nog inte så många trogna läsare och det beror antagligen på mig eftersom sist jag la upp ett inlägg var 27 februari detta året. Menmen, sånt är livet ;D
Iallafall, vad fick mig att skriva nu?  Jo, jag har ju flyttat från hålan Anderstorp till en annan håla kallad Mellbystrand som ligger vid västkusten emellan Båstad och Halmstad. och jag vill berätta lite hur jag upplevt flytten. Jag trivs förvånandsvärt bra med huset och allt jag menar, vem kan klaga när man bor knappt 200 meter ifrån havet? Inte för att skryta men det är ju annat än sjön gläntan som man badade i förr. haha
Dessvärre är huset lite B men det ska mams & paps ändra på. Vi ska nämligen renovera hela huset. Förhoppningsvis snart. Mer om det kommer väl om någon månad. (Om jag fortfarande bloggar då x) )
Jag trivs bra på LBS i Halmstad på inriktningen Ariktekt och mina classmates är great!
Okej, jag ska inte sitta här och få det att låta som om att är helt underbart och att jag inte ångrar någonting eller så men det är bättre än jag trott. Fast, dom negativa sakerna överväger ibland dom positiva och ja, jag antrar att ni förstår vad jag kanske pratar om? Om inte annat förstår ni när jag berättar. Vännerna och min Loveboy Jonas. Det är så jävla jobbigt vissa dagar medans andra dagar tänker jag inte alls på det. Jobbigast är det nog faktiskt med Jonas, för
kärlek kan man inte få genom telefon på samma sätt som man kan få tröst och vänskap. Kärlek måste man uppleva i rl (real world).
Att få ett (K) på msn är ju inte alls samma sak som att få en kyss i verkligheten samtidigt som ett vist ord av en vän betyder minst lika mycket via tel eller msn som i rl.
En kram kan man inte uppleva genom att någon säger kram medans man kan skratta och skämta i tel.
Att få se sin älskling i ögonen är inte samma sak som att se honom på bild medans man kan berätta skvaller på tel utan problem.
Nu menar inte jag att jag tycker om att bara ha tel förbindelse med mina vänner, jag är  Beroende av dom också. Jag har ett behov av att få träffa dom, skratta med dom, berätta skvaller med dom på riktigt också. Men det är fortfarande en helt annan sak än med Jonas. Så är det bara och ingen kan ändra på det.

Tillbaka till dåliga och bra dagar. Vissa dagar är allt helt toppen, jag är glad i skolan och allt flyter på. Och sen har vi dom där dåliga dagarna när jag bara vill gräva ner mig i ett litet äckligt hål i marken och bosätta mig med maskarna. Men det går ju faktiskt inte. Dom där dåliga dagarna kan jag börja gråta på från ingenstans, bli arg utan någon riktig anledning om inte annat så är det för strunsaker. Och nu menar jag inte att jag har dåliga dagar en gång i månaden.. om ni förstår. Utan det är väl någon dag i veckan. På dom där hemska dagarna vill jag bara ha Jonas hos mig som kan trösta mig, hålla om mig och berätta för mig att allt kommer att gå bra. Men jag vet ju så väl att han inte kan åka 10 mil för att säga dom där orden och ge mig en kram, det är nog det som skrämmer mig mest. Vad har jag gett mig inpå egentligen? Jag hade det så bra med vännerna och en pojkvän och så flyttar jag 10 mil därifrån. Det känns som om jag har svikit allt och alla. Men så är det ju faktiskt inte. Man måste våga ta chanser, våga satsa. Jag har tagit min chans och den kommer att och har redan förändrat hela mitt liv både till det negativa och positiva. Men sanningen är ju den att om tre år kommer folk att flytta runt hej vilt till högskolor från norr till söder. That's life!
Man ska inte sitta hemma och vara för bekväm hela livet, upplev saker. Jag kan nästan lova dig att du inte kommer att ångra det.
Men nu ska jag väl avrunda här, och mitt budskap i detta inlägg var; take a risk!