Jag ger upp.
Jag älskade dig jätte mycket, jag älskade att vara i din närhet, jag älskade att se på dig, jag älskade allt med dig. Och precis när det tagit slut kändes det som om jag älskade dig ännu mer än jag någonsin gjort men ganska snart insåg jag att det var nog för att jag är van att veta att jag har dig. Liksom att jag ska älska dig, jag ska sakna dig. Men när det är slut insåg jag att jag kanske inte saknar dig så där fruktansvärt mycket som man inbillar sig när man är tsm för då ska man ju sakna den man älskar. Eller hur? Visst är det så. Det finns ingen tvekan om att jag har älskat dig och jag har saknat dig och jag har älskat allt med dig. Men efter ett tag svalnar det, det avtar även om man inte märker det. Man är liksom för upptagen med att vara kär så man hinner liksom inte riktigt märka att man inte är så där super duper kär längre.
Du tog ett beslut och det respekterar jag även om det känns jätte jobbigt för mig just nu. Men när jag tänker efter så har jag tänkt på samma sak ett tag, men jag har liksom inte velat ta det där steget, inte just nu. Jag har inte orkat nu. Det har varit så mycket. Jag har känt att jag behöver dig här och nu jag klarar inte det här ensam. Men det gör jag.
Alla minnen med dig kommer jag alltid bära med mig, Allt vi gjorde i Grekland och när vi gick trajet, när vi var i Gbg och spelade Laser Dome och andra saker som att bara träffas en helg eller när du kom hem till mig efter jobbet eller innebandyn och sov över hos mig och åkte tidigt till skolan nästa morgon. Det är något jag defenitivt kommer att sakna. Det är dom positiva sakerna jag ska bära med mig och inte de negativa. Men när jag sitter så här och funderar i efterhand så förstår jag ju att du och jag inte passade perfekt även om det var väldigt nära iallafall så som det kändes i början. Men jag menar alla har vi negativa sidor och det måste man acceptera. Men hos oss hade vi för många negativa sidor enligt den andra och det funkar inte.
Att hitta den perfekte killen går inte, det gäller att hitta killen med minst fel.
Hoppas inte ni misstolkar mig nu, för jag menar inte att killar är skit. Men det är ju så det finns ingen perfekt. Eller jo folk kan vara perfekta för varann men som individ är man inte perfekt. Men i ett förhållande ska de negativa sidorna vara lagom så att den andre kan acceptera dom och leva med dom och inte känna dom som något hinder.
Jag tänker inte går runt och sörja över dig i flera år, inte äns flera månader även om det kommer sitta där i mitt bakhuvud länge så tänker jag inte låta det sätta stop för mig ifrån att ha kul, att festa, att hitta någon ny. Livet måste gå vidare och du var ett parti i mitt liv som varade i 8 mån 2 veckor  och 5 dagar. En tid som jag inte ångrar det minsta även om vi har haft det lite sådär vissa stunder. Dom bra stunderna överväger dom dåliga i slutändan. Jag hoppas verkligen att du känner likadant. Gör du inte det så okej, fine. Det går inte att göra något åt det nu. Då är det ditt eget fel om du gått runt i 8 och en halv månad och tyckt att livet varit pest och inte sagt något.
Jag hoppas verkligen att du hittar en eller flera andra flickvänner (inte på samma gång kanske xP) som du trivs med och har en underbar tid med så som vi hade. Och jag hoppas att du skaffar en mysig familj. Så kanske vi en dag senare i livet träffas och kan se tillbaka på det här? Tänka tillbaka på dessa stunder vi haft tillsammans.
Det tycker jag vore great.

Yep, detta var allt ifrån mig idag. Får väl se när nästa inlägg kommer.

Pk Andrea

Tyvärr har jag nog inte så många trogna läsare och det beror antagligen på mig eftersom sist jag la upp ett inlägg var 27 februari detta året. Menmen, sånt är livet ;D
Iallafall, vad fick mig att skriva nu?  Jo, jag har ju flyttat från hålan Anderstorp till en annan håla kallad Mellbystrand som ligger vid västkusten emellan Båstad och Halmstad. och jag vill berätta lite hur jag upplevt flytten. Jag trivs förvånandsvärt bra med huset och allt jag menar, vem kan klaga när man bor knappt 200 meter ifrån havet? Inte för att skryta men det är ju annat än sjön gläntan som man badade i förr. haha
Dessvärre är huset lite B men det ska mams & paps ändra på. Vi ska nämligen renovera hela huset. Förhoppningsvis snart. Mer om det kommer väl om någon månad. (Om jag fortfarande bloggar då x) )
Jag trivs bra på LBS i Halmstad på inriktningen Ariktekt och mina classmates är great!
Okej, jag ska inte sitta här och få det att låta som om att är helt underbart och att jag inte ångrar någonting eller så men det är bättre än jag trott. Fast, dom negativa sakerna överväger ibland dom positiva och ja, jag antrar att ni förstår vad jag kanske pratar om? Om inte annat förstår ni när jag berättar. Vännerna och min Loveboy Jonas. Det är så jävla jobbigt vissa dagar medans andra dagar tänker jag inte alls på det. Jobbigast är det nog faktiskt med Jonas, för
kärlek kan man inte få genom telefon på samma sätt som man kan få tröst och vänskap. Kärlek måste man uppleva i rl (real world).
Att få ett (K) på msn är ju inte alls samma sak som att få en kyss i verkligheten samtidigt som ett vist ord av en vän betyder minst lika mycket via tel eller msn som i rl.
En kram kan man inte uppleva genom att någon säger kram medans man kan skratta och skämta i tel.
Att få se sin älskling i ögonen är inte samma sak som att se honom på bild medans man kan berätta skvaller på tel utan problem.
Nu menar inte jag att jag tycker om att bara ha tel förbindelse med mina vänner, jag är  Beroende av dom också. Jag har ett behov av att få träffa dom, skratta med dom, berätta skvaller med dom på riktigt också. Men det är fortfarande en helt annan sak än med Jonas. Så är det bara och ingen kan ändra på det.

Tillbaka till dåliga och bra dagar. Vissa dagar är allt helt toppen, jag är glad i skolan och allt flyter på. Och sen har vi dom där dåliga dagarna när jag bara vill gräva ner mig i ett litet äckligt hål i marken och bosätta mig med maskarna. Men det går ju faktiskt inte. Dom där dåliga dagarna kan jag börja gråta på från ingenstans, bli arg utan någon riktig anledning om inte annat så är det för strunsaker. Och nu menar jag inte att jag har dåliga dagar en gång i månaden.. om ni förstår. Utan det är väl någon dag i veckan. På dom där hemska dagarna vill jag bara ha Jonas hos mig som kan trösta mig, hålla om mig och berätta för mig att allt kommer att gå bra. Men jag vet ju så väl att han inte kan åka 10 mil för att säga dom där orden och ge mig en kram, det är nog det som skrämmer mig mest. Vad har jag gett mig inpå egentligen? Jag hade det så bra med vännerna och en pojkvän och så flyttar jag 10 mil därifrån. Det känns som om jag har svikit allt och alla. Men så är det ju faktiskt inte. Man måste våga ta chanser, våga satsa. Jag har tagit min chans och den kommer att och har redan förändrat hela mitt liv både till det negativa och positiva. Men sanningen är ju den att om tre år kommer folk att flytta runt hej vilt till högskolor från norr till söder. That's life!
Man ska inte sitta hemma och vara för bekväm hela livet, upplev saker. Jag kan nästan lova dig att du inte kommer att ångra det.
Men nu ska jag väl avrunda här, och mitt budskap i detta inlägg var; take a risk!