Jag ger upp.
Jag älskade dig jätte mycket, jag älskade att vara i din närhet, jag älskade att se på dig, jag älskade allt med dig. Och precis när det tagit slut kändes det som om jag älskade dig ännu mer än jag någonsin gjort men ganska snart insåg jag att det var nog för att jag är van att veta att jag har dig. Liksom att jag ska älska dig, jag ska sakna dig. Men när det är slut insåg jag att jag kanske inte saknar dig så där fruktansvärt mycket som man inbillar sig när man är tsm för då ska man ju sakna den man älskar. Eller hur? Visst är det så. Det finns ingen tvekan om att jag har älskat dig och jag har saknat dig och jag har älskat allt med dig. Men efter ett tag svalnar det, det avtar även om man inte märker det. Man är liksom för upptagen med att vara kär så man hinner liksom inte riktigt märka att man inte är så där super duper kär längre.
Du tog ett beslut och det respekterar jag även om det känns jätte jobbigt för mig just nu. Men när jag tänker efter så har jag tänkt på samma sak ett tag, men jag har liksom inte velat ta det där steget, inte just nu. Jag har inte orkat nu. Det har varit så mycket. Jag har känt att jag behöver dig här och nu jag klarar inte det här ensam. Men det gör jag.
Alla minnen med dig kommer jag alltid bära med mig, Allt vi gjorde i Grekland och när vi gick trajet, när vi var i Gbg och spelade Laser Dome och andra saker som att bara träffas en helg eller när du kom hem till mig efter jobbet eller innebandyn och sov över hos mig och åkte tidigt till skolan nästa morgon. Det är något jag defenitivt kommer att sakna. Det är dom positiva sakerna jag ska bära med mig och inte de negativa. Men när jag sitter så här och funderar i efterhand så förstår jag ju att du och jag inte passade perfekt även om det var väldigt nära iallafall så som det kändes i början. Men jag menar alla har vi negativa sidor och det måste man acceptera. Men hos oss hade vi för många negativa sidor enligt den andra och det funkar inte.
Att hitta den perfekte killen går inte, det gäller att hitta killen med minst fel.
Hoppas inte ni misstolkar mig nu, för jag menar inte att killar är skit. Men det är ju så det finns ingen perfekt. Eller jo folk kan vara perfekta för varann men som individ är man inte perfekt. Men i ett förhållande ska de negativa sidorna vara lagom så att den andre kan acceptera dom och leva med dom och inte känna dom som något hinder.
Jag tänker inte går runt och sörja över dig i flera år, inte äns flera månader även om det kommer sitta där i mitt bakhuvud länge så tänker jag inte låta det sätta stop för mig ifrån att ha kul, att festa, att hitta någon ny. Livet måste gå vidare och du var ett parti i mitt liv som varade i 8 mån 2 veckor  och 5 dagar. En tid som jag inte ångrar det minsta även om vi har haft det lite sådär vissa stunder. Dom bra stunderna överväger dom dåliga i slutändan. Jag hoppas verkligen att du känner likadant. Gör du inte det så okej, fine. Det går inte att göra något åt det nu. Då är det ditt eget fel om du gått runt i 8 och en halv månad och tyckt att livet varit pest och inte sagt något.
Jag hoppas verkligen att du hittar en eller flera andra flickvänner (inte på samma gång kanske xP) som du trivs med och har en underbar tid med så som vi hade. Och jag hoppas att du skaffar en mysig familj. Så kanske vi en dag senare i livet träffas och kan se tillbaka på det här? Tänka tillbaka på dessa stunder vi haft tillsammans.
Det tycker jag vore great.

Yep, detta var allt ifrån mig idag. Får väl se när nästa inlägg kommer.

Pk Andrea